Artikel: Om teckenspråkets status
Svensk sammanfattning

Titel på artikeln: Diskursiv diskriminering: Ableism och linguicism i statlig dokumentation – fallet med svenskt teckenspråk Sammanfattningen av artikeln kommer också att publiceras på svenskt teckenspråk (STS).

Datumet 14 maj 1981, eller helt enkelt "1981", hänvisas ofta till i olika källor som den dag då det svenska teckenspråket formellt erkändes av riksdagen.

Svenska dövorganisationer och teckenspråkssamhället hänvisar till detta datum som en milstolpe för dövas rätt till sitt språk och sin kulturella identitet.

Samtidigt, än idag får inte alla döva barn lära sig teckenspråk och få undervisning på teckenspråk. Viktig offentlig information i kristider, som till exempel pandemier och internationell instabilitet, görs inte alltid tillgänglig på teckenspråk.

Syftet med vår forskning har varit att ta reda på hur denna motsägelsfullhet har uppstått och vad den kan innebära för teckenspråkiga rättigheter och för dövsamhället.

Hur har vi studerat detta?

Vår studie behandlar språk och språkliga handlingar ur två perspektiv.

• Det första fokuserar på döva medborgares rätt till information på teckenspråk och rätten till tvåspråkig undervisning på svenskt teckenspråk och svenska.
• Det andra perspektivet handlar om hur politiker använder språket i officiella dokument om döva och teckenspråk.

Texterna har hämtats från offentliga/öppna myndighetsarkiv på internet eller på Riksdagsbiblioteket i Stockholm och Universitetsbiblioteket i Lund.

Vi utgår från två huvudsakliga teoretiska ramverk; kritisk diskursanalys (med utgångspunkt i Fairclough) och teorier om makt och dominans genom förhandling (som beskrivits av Gramsci).

I en kritisk diskursanalys studeras språkets roll och hur det används för att beskriva samhället, dess medborgare och t.ex. sociala frågor som behöver förändras eller förbättras. Språk och kommunikation ses här som sociala handlingar, formade av och formande den sociala miljön – och sociala handlingar betraktas delvis som språkliga handlingar, formade av och formande hur vi kommunicerar genom språket.

Vi diskuterar också det vi funnit i termer av ableism, baserat på audism, och lingvisicm.

Alla tre begreppen handlar om diskriminering på grund av funktionalitet, och det förmodade privilegiet för talade språk över tecknade.

Vad vi hittat I texterna

Vårt kanske mest centrala resultat av studien var det vi inte hittade:

Ordet teckenspråk visade sig inte ens finnas med i det formella riksdagsprotokollet av den 14 maj 1981.

Det finns dock andra dokument som nämns i protokollet, och en del beslut som fattades i riksdagen den dagen rörde till vissa delar döva elevers utbildning och frågan om att behålla specialskolorna eller integrera döva elever i det allmänna skolsystemet.

I dokumenten, debatter och juridiska förslag under åren efter 1981, har vi observerat mönster som kan förklara hur den 14 maj 1981 har blivit detta symboliska datum.

Hänvisningen används ofta som en bekräftelse på att teckenspråket "redan" är skyddat. Ur ett myndighetsperspektiv har det bland annat använts som ett argument mot föreslagna insatser eller förändringar i lagstiftningen.

Omnämnandet av datumet åtföljs sällan av en specifik hänvisning till dess ursprungliga ordalydelse. Det finns ett återkommande mönster av underförstått "sunt förnuft" i argumentationen.

Vi ser en möjlighet att ambitionen från regeringens/riksdagens sida vid den tidpunkten, inte var att ge språkliga rättigheter. I stället ser vi uttalanden om solidaritet, en avsiktsförklaring till integration och uppmuntran till acceptans av dem som anses vara "annorlunda", förslag för ökad tillgänglighet eller speciella anpassningar för att övervinna svårigheter med det (talade) omgivande språket.

En teckenspråksbaserad dövkultur nämns sällan i dokumenten, och om så är fallet handlar problemet snarare om hur döva ska kunna ta till sig svensk hörande kultur.

Vi finner terminologi och resonemang i dokumenten som kan vara grunden för, eller bygger på, missförstånd, kanske förvirring om vad teckenspråket är och vad tillgång till teckenspråket innebär för döva.

I texterna nämns teckenspråk som:

1. ett eventuellt minoritetsspråk
2. ett "modersmål"
3. ett "förstaspråk"
4. en nödvändighet att kombineras med "omgivningsspråket" (svenska)
5. ett hjälpmedel för dem som inte kan höra eller tala, för att kunna kommunicera med det omgivande samhället, och för att kunna lära sig svenska
6. en icke-verbal version av talad svenska

Det finns ofta motstridiga definitioner inom samma text.

Några konsekvenser

Oprecisa, motsägelsefulla eller skiftande/glidande definitioner och lagstiftning som inte specificerar rättsliga konsekvenser om de inte följs, utgör en risk för att till synes beviljade rättigheter förnekas genom att hävda att regelverket är "riktlinjer" snarare än ger entydiga rättigheter.

Att regelbundet hänvisa till ett dokument eller ett uttalande som gjordes för länge sedan utan konkret hänvisning till detta kan med tiden bli en "allmänt spridd sanning" som inte behöver bekräftas. Denna ’sanning’ kan sen användas ur flera perspektiv med olika syften.

Sådana ’sanningar’ har beskrivits som verktyg för dem i maktposition, en slags förhandling, där man undviker ansvar för att följa upp och genomföra något "vagt utlovat".

Vi noterar också implikationer för teckenspråks- / dövsamhället. När man bekräftar och uppskattar erkännanden som officiella, samtidigt som de saknar konkreta rättsligt bindande skyldigheter, minskar chansen att uppnå en konkret och bindande laglig rätt till t.ex. teckenspråkig skola för alla döva barn.

Författarbeskrivning

• Maria (Mia) Larsdotter, Institutionen för Designvetenskaper/Certec, Lunds universitet/LTH, Lund
• Liz Adams Lyngbäck, Institutionen för Specialpedagogik, Stockholms universitet, Stockholm
• Stefan Johansson, Avdelningen för medieteknik och interaktionsdesign, KTH, Stockholm samt Institutionen för Designvetenskaper /Certec, Lunds universitet/LTH, Lund

I enlighet med Fairclough’s inställning till CDA erkänner författarna till denna artikel sin aktiva roll och motivation som forskare. De är alla [hörande] forskare inom det bredare fältet funktionshinderforskning, med viss expertis även inom överlappande discipliner som dövstudier och kritiska funktionshinderstudier. Tillsammans bidrar de med olika erfarenheter av funktionsnedsättning, ett engagemang för deltagarbaserad aktionsforskning och kunskap om teckenspråkvetenskap och svenskt teckenspråk. Denna artikel är en gemensam produkt av författarna och härrör från första-författarens studier vid Lunds universitet, som industridoktorand finansierad av Begripsam.

I denna sammanfattning använder vi ord som döv, både som en identitet och/eller som en form av funktionsnedsättning, och teckenspråk både som en språklig och/eller en funktionshinderspolitisk fråga.

Vi använder medvetet inte t.ex. "Capital D Deaf" eller STS, på grund av kulturella och språkliga skillnader mellan vetenskapliga/nationella/internationella sammanhang. Detta är inte för att uttala sig om vad som är eller inte är korrekt språkbruk, utan bara för att undvika längre text i en sammanfattning. I artikeln förklarar vi våra ordval mer i detalj.

Artikeln i helhet (på engelska)

Discursive Discrimination: Ableism and Linguicism in Governmental Documentation – The Case of Swedish Sign Language Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.